< Previous10 Ovisshetskarta Problemen som inte vet några gränser 2021.08.08 Skrivet av Elin Engström Ord som utforskas: Komplexitet, Sociala system, Tankemodeller Liknelser: Familjer, Kaffekopp, Uppfostran, Orkestrar Förmågor: Materialisera, Lyssna, Reflektera, Prova Vad kan jag göra som individ i mitt kollektiv och vad kan vi som kollektiv göra i vårt system? Frågan är motorn som driver fram- växten av praktiker som orkar vara i och hantera det som är komplext. Framväxten som också kräver att vi på nytt frågar: hur förstår vi förnyelse i sociala system? Vad kan jag göra som individ i mitt kollektiv och vad kan vi som kollektiv göra i vårt system? I frågan ryms de fragment av teorier som vi fogat samman över åren, som förklarar varför vi centrerar oss runt målgruppens – barnens och deras familjers upplevelser av att möta den svenska välfärden. En mening som förklarar varför vi gör berättelserna till reflektionsytor för tjänstepersoner som träffar barnen och familjerna. Och som förklarar varför vi samlar tjänstepersoner från olika organisa- tioner och institutioner i samma rum till gemensamma reflek- tioner. Vad kan jag göra och vad kan vi göra? Meningen hjälper oss också att närma oss det vi tror att förnyelse i komplexitet kan handla om. Rörelser och skiftningar i tankesätt och hand- ling hos individer och kollektiv som tillsammans förändrar de systemen de verkar i. Det kan låta självklart och kanske till och med enkelt som förändringsprocess vid första anblick. Men välfärdens organisering lutar sig mot logiker som inte erkänner komplexitetens varande så lättvindigt. Kanske är den motsträv- igheten också en del av uppkomsten till de skav som välfärden skapar, även om det inte var så det var tänkt? Den här texten är tänkt att prata om varför design kan vara hjälpsamt för att utforska skav, men vägen dit innehåller mina trevande försök att hitta berättelser och liknelser, om familjer och orkestrar, för att konkretisera vad komplexitet och sociala system kan vara – och för att kunna prata om framväxten av praktiker som orkar vara i det som är komplext. Vad då komplext? Samtiden använder ofta begreppet kom- plex för att förklara många av våra välfärdsproblem. Komplex har sina synonymer bland annat i flerdelad och svåröverskåd- lig. Så komplext är något som består av många delar och som relaterar till varandra, men kanske på ett inte så uppenbart eller självklart sätt. Vilka delar och relationer pratar vi om här egentligen? Kees Dorst beskriver delar som ett samlingsbe- grepp för allt det som världen består av, och relationer som det som beskriver hur delarna förhåller sig till varandra. För den som vill förändra sakernas tillstånd är alltså delarna och relationerna viktiga. Vissa delar och relationer kan vi se enkelt, till exempel vilka som är i en familj (människor = delar, familj = relationerna). Andra delar och relationer kan vara lite svårare att se, till exempel familjens frukost. Att se själva frukosten på bordet med blotta ögat är kanske mindre svårt, men vilka delar och relationer som skapade just den frukosten kan bli lite komplicerat att kartlägga. Bara en kopp kaffe föregås av långa Essä Läsanvisning När jag skrev den här texten så hjälpte det mig att läsa som om Gösta Ekman läste den för mig. 11 Ovisshetskarta kedjor av delar och relationer mellan producenter, arbetare, maskiner, och inte minst lagar och regler. Delarna och relatio- nerna sträcker sig i ett intrikat nät över hela världen och även om de kan uppfattas oöverskådliga vid första anblick så är de, med lite efterforskning, möjligt att se det nätverk som möjlig- gör för familjen att få en kopp kaffe på bordet. Om vi vill göra förbättringar, till exempel en mer miljövänlig produktion och transport av kaffet, så går det att göra beräkningar och ana- lysera fram vad som kan vara bra lösningar. Därmed inte sagt att det är enkelt att genomföra, men ett analyserande förhåll- ningssätt står till vår hjälp för att organisera förändringar som vi tänker ska ha specifika resultat. Om vi däremot tänker oss in i föräldrarnas pågående uppfost- ran av barnen i familjen så är den analyserande praktiken, där vi alltså tänker oss att vi kan räkna ut konsekvenser av till exempel en viss regel, inte lika hjälpsam allena. Föräldern har sina mer eller mindre medvetna föreställningar om uppfostran, dels genom sina egna erfarenheter av att vara barn, men också genom de normer och regler som råder i familjens tillvaro och samtid. Förälderns avsikter blandas i en tumlare av andra delar och relationer som till exempel social rolltagning i familjen, händelser som familjen varit med om, drömmar, vanor, känslor, sociala strukturer och lagar. De delar och relationer som både barnen och föräldrarna är knutna till i sina liv och som påver- kar förälderns uppfostran av barnet blir genast mycket svårare att se och kartlägga än kaffets väg till familjens frukostbord. Den som själv har blivit uppfostrad eller idag försöker uppfost- ra ett barn vet att det inte alltid blir som man hade tänkt sig. Barnet reagerar kanske på ett sätt som vi inte kunde förutse i stunden. Föräldern är inte heller utan känslor och reagerar kanske affektivt på något som barnet gör. Vad som händer i samspelet och hur barnet påverkas går inte helt att förutspå. Föräldern är helt enkelt lämnad till att prova sig fram med hjälp av sitt omdöme, den kunskap som finns i kollektivet och de erfarenheter som föräldern bygger i sin kontakt till sitt barn. Där någonstans, likt uppfostran i en familj, finns något som liknar den för de problem vi tillskriver vara komplexa i välfär- den – mer eller mindre synliga delar och relationer som dan- sar runt tillsammans i en oförutsägbar rörelse till musiken av bland annat föreställningar, normer och känslor. Jag föreställer mig att den motsträvighet som nu utspelar sig i våra välfärds- system ligger mellan kaffekoppen och uppfostran, alltså i skavet mellan ett analytiskt och ett prövande förhållningssätt för hur vi förstår och agerar på problem. Om familjen är ett socialt system på några individer så är samhället ett socialt system med alla oss. Det blir genast stort och överväldigande att tänka på hur allt hänger ihop och dessutom dansar till musiken av de normer och sociala struk- turer som omger oss. Normerna och tankemodellerna som upprätthåller strukturerna är det som systemteori tillskriver vara den främsta hävstången för att förändra i sociala system. Vad då tankemodell? Säg att föräldern har en föreställning om att godis i för stor mängd inte är bra för sitt barn, så kommer föräldern att försöka uppfostra sitt barn till att förhålla sig till godis på ett enligt föräldern lagom sätt. Tankemodellen informerar våra beteenden. Det vill säga att precis som föräld- ern greppar efter sina föreställningar om vad som är en bra uppfostran så greppar även samhället efter sina föreställningar om vad som är en bra välfärd. Men tankemodeller är inte alltid så synliga som man kan tro även om de ofta står nedtecknade på ett papper i form av värderingar som jämlik vård eller skola. Men papprets innehåll kan skilja sig från tankemodeller som rör sig i personalgruppen på skolan eller i en förvaltning. I våra labb har vi till exempel sett att barnen med migrationserfaren- heter ofta behandlas som en belastning snarare än en resurs, vilket i sin tur påverkar hur barnen blir bemötta i välfärden. Systemteori hävdar alltså att möjligheten till att verkligen förändra förutsättningarna för barnen ligger i att utmana våra tankemodeller som upprätthåller strukturerna. Hur ser vi och hur bemöter vi de skav som barnen upplever, om vi fortsätter att betrakta problemen i den linjära form som kaffeproduk- tionsexemplet föreslår? När organisationer i de sociala system vi har nu försöker be- möta komplexa problem så gör de ofta det till musiken av just sina normer och föreställningar om vad problemen kan bero på. Komplexa problem har en tendens att inte bry sig om orga- nisationsgränser eller ansvarsområden, varför vi hör uppma- ningar om att samverka mellan organisationer. Men samverkan genomförs inte så lätt i skavet mellan kaffekoppen (det analy- tiska) och uppfostran (det prövande). Ytorna där flera aktörer kan utforska samspelet mellan de olika förhållningssätten är inte så många ännu, även om det växer fram fler och fler ytor. Jag föreställer mig att en yta där samverkan för att förstå och utforska problem tillsammans låter som när en orkester (sys- temet) stämmer sina olika instrument inför en repetition eller konsert, där varje musiker (organisation) är fokuserad på att stämma (organisationsutveckla) sitt instrument. I konsertloka- len blir det ett sammelsurium av ljud (föreställningar om vad problemen är) som far omkring, och eftersom alla är i samma rum så finns en chans att stämma instrumenten så att de låter bra tillsammans. Men i verkligheten är sällan musikerna (or- ganisationerna) på samma yta utan stämmer sina instrument på sin egen kammare, efter de incitament, sociala strukturer, normer som finns hos just den musikern (organisationen). En orkester har alltid en dirigent som till slut samlar ihop mu- sikerna när de har stämt klart sina instrument och räknar in dom i det gemensamma stycke som de ska spela. I komplexite- ten finns inte en sådan övergripande roll som kan se och styra helheten så precist som en dirigent. Om vi låter orkestern (sys- temet) med dess alla musiker (organisationer) spela ett stycke (välfärden) tillsammans, utan den precisa taktföring som en dirigent har, vad händer då? Noterna (regler och riktlinjer komponerade av politiker) som beskriver vem som ska spela vad finns oftast framför varje musiker (organisation). Noterna kan vara väldigt precist skrivna, men fortfarande lämna över tolkningsutrymme för musikern i sitt spel av stycket (arbetssätt och förhållningssätt). För att kunna spela stycket tillsammans måste varje musiker (organisation) lyssna oerhört intensivt på det som orkestern (systemet) spelar tillsammans, samtidigt som den tolkar och spelar de noter som just den ska spela. Varje musiker (organisation) i orkestern (system) spelar egent- ligen ljudet av ytterligare en orkester, med ännu fler musiker (tjänstepersoner). Den nya orkesterns musiker ska också stämma sina instrument (verksamhetsutveckla), har ytterligare noter (regler och riktlinjer) och tolkningsutrymme (arbetssätt och förhållningssätt) för hur stycket välfärden ska spelas. Men om inte musikerna hör varandra – går det då att spela tillsam- mans? Att stycket (välfärden) blir svårt att spela, råder det inga tvivel om. Det blir också väldigt enkelt att förstå att det är svårt att förändra i sociala system bland de otroliga nätverk av delar och relationer som orkestrarna och problemen består av. Det goda med alltings sammanlänkning, som i ena stunden kan kännas nästan ohanterbart, är också det att en liten förändring i en del av systemet kan färdas och plötsligt driva fram nya paradigm. Om en musiker (organisation) börjar spela annor- Problemen som inte vet några gränser Det goda med all- tings sammanlänk- ning, som i ena stunden kan kän- nas nästan ohan- terbart, är också det att en liten för- ändring i en del av systemet kan färdas och plötsligt driva fram nya paradigm Normerna och tankemodellerna som upprätthåller strukturerna är det som systemteori tillskriver vara den främsta hävstången för att förändra i sociala system. 12 Ovisshetskarta lunda så påverkar det resten av orkestern som måste förhålla sig till den nya musiken, kanske skriva om sina noter (lagar och regler) eller utforska sitt tolkningsutrymme för hur verket ska spelas (arbetssätt och förhållningssätt). Vad har vi nu här? Komplexa problem som beter sig som upp- fostran (oförutsägbara och tumlade med alla möjliga relatio- ner och delar) men som i nuvarande paradigm efterfrågas att hanteras som transporten av kaffe i de sociala system (myllret av orkestrar) som ska spela stycket välfärden tillsammans. Vilka förmågor kan vi träna på för att vara och förändra med intention i det här landskapet, som inte är helt självklar till sin form? Vad kan jag göra som individ i mitt kollektiv och vad kan vi som kollektiv göra i vårt system? I orkesteranalogin så blir det tydligt för mig att lyssnandet är en central förmåga. Hur kommer individen, alltså tjänstepersonen, i kontakt med sitt system? Hur kan individen lyssna på det som systemet till- sammans spelar? Hur förstår individen och kollektivet vad de kan prova att göra annorlunda? Hur förstår både individen och kollektivet vilka försök som är lyckade? I systemteori är alltså sociala strukturer och de tankemodel- ler som upprätthåller strukturerna den främsta hävstången för att förändra i sociala system. För att exemplifiera sociala strukturer och tankemodellens roll kan vi titta på ett kort ex- empel från ett av våra labb om familjesamverkan. Många skol- huvudmän rapporterar om att det är svårt att samverka med föräldrar som har migrationserfarenheter. Förtroendefulla re- lationer och familjesamverkan beskrivs vara viktigt för barnens kunskapsutveckling. Skolpersonal berättar att de upplever att det är svårt att nå fram och känner sig ovissa om föräldern verkligen förstår vad skolan informerar om. När skolpersona- len reflekterade runt sina interaktioner framträdde en syn på föräldrarna, en tankemodell, där man upplever att föräldrarna inte brydde sig eller hade tillräcklig kunskap om skolsystemet. Vad som också blev synligt är att skolans arbetssätt troligen är riktat till människor som har egen erfarenhet av skolan i Sveri- ge, vilket alltså exkluderar föräldrarna med migrationserfaren- heter som har varierande skolbakgrund. Föräldrar berättade å sin sida att de tyckte att det var svårt att våga prata, eftersom de inte ville vara en belastning. På SFI tränar de sällan på att prata svenska, och de har få övriga ytor att öva på. Efter att ha reflekterat över sina egna föreställningar och framför allt lyssnat på familjers berättelser, började skolpersonalen att experimentera med sina interaktioner och tog en mer lyssnan- de än informerande roll. Pedagogen på en förskola lät barnet berätta för föräldern vad de hade gjort under dagen istället för att själv informera. Därefter frågade hon föräldern vad barnet berättat om. I början var det läskigt för föräldern att våga pra- ta, men efter bara tre veckor så hade interaktionens dynamik förändrats så till den grad att föräldern själv började prata och tog initiativ i dialogen med skolpersonalen. Föräldern vågade prata och pedagogen kunde se att föräldern visst brydde sig. Den förändrade synen på föräldern öppnar upp för att utveckla och testa arbetssätt för hur samverkan kan ske i former som både föräldern och skolpersonalen kan delta i. Det här exemplet visar också på hur en förändring i en del av ett system kan skapa förändring i andra delar. Att föräld- ern började våga prata svenska är en stor förändring också i förälderns liv och etablering i samhället. Många föräldrar med migrationserfarenheter tenderar att fastna i sin funktionella fas (språk och arbete). Det har blivit praxis att människor med låg språkutveckling skrivs ut från SFI och hamnar i en loop mellan försörjningsstöd, arbetsmarknadsinsatser och a-kassa. Föräldrar beskriver en uppgivenhet i att inte kunna klara sig själva. När föräldern däremot vågar prata mer svenska, vilka fler förändringar kan det möjliggöra för föräldern i sin etable- ring i samhället? Vad skulle hända om SFI i den här kommunen involveras för att arbeta tillsammans med skolpersonalen om ord och fraser som är viktiga i just den relationen? Att proble- men lever i relationerna mellan delarna gör alltså att en liten förändring i en del av systemet kan leda till stora förändringar i hela systemet. Under förutsättning att vi lyssnar och är re- sponsiva på vad som händer i systemet. Förutom att skolpersonalen lyssnade och fick syn på familjer- nas berättelser så vågade de också reflektera och ompröva sina invanda beteenden. Möjligheten att reflektera är alltså en förutsättning för framväxandet av en praktik som kan agera i komplexitet. Reflektionen omsattes till att prova att göra annorlunda. Precis som föräldern, som provar sig fram i sin uppfostran med hjälp av sitt omdöme och den kunskap som finns tillgänglig, så provade skolpersonalen att skruva i sina interaktioner efter sitt omdöme och den nya kunskap som de lyssnat efter hos familjerna. Efter provandet lyssnade de igen, hur kändes det att interagera på det här sättet? En pedagog provade att göra en bukett med olika pappersblommor som hon räckte över till föräldern med frågan om vad hon upplevt. Föräldern fick packa upp sin upplevelse med hjälp av blom- mornas egenskaper. Blommorna blev färdmedlet för föräldern att kunna berätta om sin upplevelse på ett nyanserat sätt. Med blommorna kunde föräldern associera sig in i sin egen upp- levelse och få hjälp att sätta ord på det som kan kännas svårt att prata om. Och pedagogen fick ett djupare svar med infor- mation som kunde hjälpa henne att förstå upplevelsen och vad hon kunde göra annorlunda. Som vi frågar får vi alltså svar. Materialet, i det här fallet pappersblommorna, är grundstom- men – det som vi förankrar den lyssnande, reflekterande, och prövande praktiken i. Om vi återvänder till orkesteranalogin så är materialet (visu- aliseringar och gestaltningar) det som motsvarar musikernas ljud – det som hjälper musikerna (organisationerna) att höra varandra. Materialet är som kommunikativa brobyggen mel- lan människor, organisationer och discipliner. Med material som katalysator för reflektion får vi tillgång till oss själva och varandra på flera sätt. Precis som i exemplet med pappers- blommorna kan materialet hjälpa till att packa upp minnen och upplevelser för den som delar en erfarenhet, och för den som lyssnar kan materialet hjälpa till med att förstå och också minnas berättelsen mer nyanserat. Det senare är också viktigt då pedagogen vid någon tidpunkt kommer dela och involvera sina kollegor i sina fynd. Med materialet i sina händer är det nu hon som delar och kollegorna som lyssnar. Materialet är färdmedlet för berättelserna och perspektiven. När vi börjar materialisera frågeställningar, upplevelser, relationer i sociala system så får vi möjligheten att få syn på flera perspektiv och förstå den dynamik som råder, som till exempel att många i skolpersonalen inte tror att föräldrar med migrationserfarenhet bryr sig om sina barns skolgång. Skaven som kan uppstå nar man blir medveten om sin eller systemets rådande tankemodeller är en språngbräda till förändring. Pe- dagogen som fick lyssna på föräldrar och såg sin egen tanke- modell blev motiverad att utforska sitt handlingsutrymme. Det finns inget rätt sätt att med material stötta kommuni- kationen med sig själv och andra. Det är egentligen fantasin och vårt mod som begränsar oss till vilka former av material och gestaltningar som vi ser tillgängliga och lämpliga för att packa upp komplexitet och göra den lite mer synlig. Ju fler sätt vi provar, desto fler sätt kommer vi att komma på. Det är en kreativ process som accelererar och expanderar när vi ökar vår uppmärksamhet. Med material ||: Lyssna Reflektera Prova :|| Som musiker i en av alla de samspelande orkestrarna är dem här förmågorna värdefulla att berika sig själv med. För att stötta framväxten av praktiker som orkar vara i och hantera komplexitet är det avgörande att vi också utforskar hur vi för- står och pratar om resultat och inte minst hur ger vi uppdrag och fördelar pengar för att genomföra förändringsprocesser för problem som inte vet några organisationsgränser. Problemen som inte vet några gränser Josina Vink, 2019 In/visible - Conceptualizing Service Ecosystem Design Jonna Bornemark, 2018 Det omätbaras renässans : En upp- görelse med pedanternas världsher- ravälde Kees Dorst, 2017 Notes on Design How Creative Practice Works Donella H. Meadows, 2008 Thinking in Systems: A Primer Böcker i omlopp För att stötta fram- växten av praktiker som orkar vara i och hantera kom- plexitet är det av- görande att vi ock- så utforskar hur vi förstår och pratar om resultat och inte minst hur ger vi uppdrag och för- delar pengar för att genomföra föränd- ringsprocesser för problem som inte vet några organisa- tionsgränser. Förmågor i den framväxande prak- tiken för att kunna vara och agera i komplexitet: Materialeisera Lyssna Reflektera Prova Elin Engström14 Ovisshetskarta Erfarenhet Snöret mellan aktörerna visade barnens väg genom asylsystemet På bara ett år har vi ökat närvaron av föräldrar med migra- tionserfarenhet med 386% på familjecentralen. Det som har varit viktigt är ju att alla parter har varit delaktiga. Det har varit alla från oss på familjecentralen till gymnasiet! Vi är alla lika viktiga, vi jobbar ju med samma barn. Det var många vi inte samverkade med innan ni kom in i bilden, Arbebtsmark- nadsenheten till exempel låg 200 m härifrån men de hade vi ingen kontakt med. Den tanken fanns inte då. Nu lyssnar vi och försöker förstå vad föräldrarna behöver. Helena Andersson Pedagog på Familjecentralen i Vaggeryd Det här var ett lyft för oss, vi började att ställa frågor till varandra. Vi har fått nyfikenhet! Upplevelse Matilda Legeby Det är första gången vi alla ses samlat. Vi börjar som man brukar, cheferna från tre olika delar av detta samarbete pre- senterar sig kort. Jag och min kollega, som är en expert inom sakfrågan, håller en presentation om förundersökningen. Om de upplevelser som barnen har av asylprocessens första två veckor. Alla, cirka fyrtio deltagare, ombeds ställa sig i den ord- ning de möter barnen, som en lära-övning, men också för att se vem man har före och efter sig i systemet. Det småpratas, flyttas runt och byts plats, tillslut är de nöjda med sina place- ringar. På en av väggarna hänger gestaltningar av barns berättelser från de djupintervjuer som vi gjort med de ensamkommande ungdomarna. Fem par trosor, en avbildning av bröst, en upp- förstorad röntgenplåt av en tand och en ballong fylld med ett litet hål där vattnet långsamt droppar ner på betonggolvet. Jag berättar barnens berättelser med hjälp av gestaltningarna Småpratet i deras ordnade “kö” har bytts ut mot en allvarlig tystnad. Jag tar fram ett nystan med ett vitt snöre. För att sym- bolisera barnens väg genom asylprocessen ber jag den person som direkt ställde sig längst fram i ledet och som säger att han är först i barnens asylprocess, en gränspolis, att presentera sig själv och berätta något från de barn han möter. Han tar änden av snöret och skickar nystanet till nästa person, som också presenterar sig och ger ett ögonblick ur sin arbetsvardag. Det är trettiosex personer i detta led av aktörer som träffar barnen deras två första veckor i Sverige. Alla står i en ojämn halvcir- kel med ett snöre som håller dem samman. Snårigheten som baren upplever blir tydlig och det blir en känslosam stund. 15 Ovisshetskarta Erfarenheten handlar om ovisshet i samtal. Våga hoppa in i ovisshet själv och föreslå någon annan att hop- pa med. Vi är i personalens fikarum på skolan, men det är tomt på personal. Våren är på väg och det töar utanför. Vi väntar på rektorerna och jag är pirrig. Vi har fått känslan av att rektorerna vill försvara sig, även om vi bara sagt att deras perspektiv är viktigt. För exakt vad samtalet ska handla om är osäkert. Någon- stans i landskapet om deras syn på deras roll och arbete. Men hur för man ett samtal med någon som är i försvar? Var är öppningarna? Varför är skyddsrustningen redan på? Jag funderar på om det kanske ligger en dissonans i deras medvetande, att de vet vad som pågår men undviker att titta på det. Ungdomarna berättade om strukturell rasism på skolan. Språkintro är fysiskt sepa- rerad från övriga skolan. Elever från både språkintro och nationella programmen upplever att en vägg är mon- terad mellan dem. Även om den är osynlig. De upplever att det är skolan som satt upp väggen och förfrämligar eleverna. Känner personalen igen sig? Det är allvarligt, ömt och svårt. Hur närmar vi oss maktrelationerna? Rektorerna sätter sig på rad i ett mötesrum. Vi sitter mitt- emot dem. Det känns som Citatet kommer från en studiehandledare. Vi står i en ring. Det är sista gången vi ska träffas, människor som har deltagit i labbet på olika sätt – politiker, chefer, tjänstepersoner, lärare. Alla blir ombedda att checka ut med något som gett dem ett nytt perspektiv. Hon, som säger att hon nu förstår att hon är viktig, har under hösten varit den del i budgeten som riskerar att bli bortprioriterad. en panel som vi ska fråga ut. Vi styrde inte positionerna i rummet. Rummet styrde oss. Det utbyts trevlighetsfraser och luften är lite ansträngd och frågande. Vi tar fram lera och börjar treva efter ett samtal som belyser deras tankar om skolans uppdrag. Materialet rör sig osäkert i deras händer. Är material- et en konflikt eller hjälp? Det bryter mot hur samtal vanligen utspelar sig i det här rummet. En person ger upp och anser att han inte har tid. Säger att hans elever min- sann har det bra. Den andra stannar halvvägs in i samtalet och ursäktar sig sedan att hon har ett möte. Den tredje stannar kvar och tar försiktigt av sig sin rustning, ju mer le- ran får betydelse och symbo- lik i hans berättelse. Vi frågar honom hur det var att delta i det här samtalet. Han svarar att det gett honom frön. Han pekar på sitt huvud, ”idéer”. Att han tog sig från försvar till idéer och mjuknade. Vad gjorde att han hoppade med oss in i det osäkra sam- talet? När uppstod tilliten till att samtalet hade en vänlig avsikt? Hur förmedlar man en vänlig avsikt? Vad gjorde att de andra hoppade av? Vilken spricka var det vi inte kunde överbrygga? Rektorn mjuknade från försvar till idéer Elin Engström ErfarenhetUpplevelse Metod ”Jag tar med mig att jag är viktig” Det händer någon- ting när man måste resa på sig, förflytta sig i rummet eller till och med gestal- ta det man vill ha sagt. Jobbar man så kommer man oundvikligen till nya insikter. Att göra något med händerna sam- tidigt som man pratar gör att man bryter de invanda tankebanorna. Ett kreativt sätt att ta sig an problem, ett sätt som gör att man kommunice- rar mycket mer. Det främjade samarbe- tet. Vi satt chockade runt hela bordet, vi hade inte kommit dit, till den här idén och insikterna om vi inte hade gjort alla övningarna innan. Röster om att arbeta gestaltande Vi är på besök hos SFI och träffar föräldrar för att lyssna på deras berättelser om att komma till Sverige, vilka de träffar och hur de upplever sig bemötta. De får kartlägga aktörer och ge relationen en form, ett snöre som kan berätta hur rela- tionen känns. Om man till exempel litar på den eller känner sig rädd. Förutom att informationen fördjupar förståelsen för labbdeltagarna så beskriver föräldrarna i utchecken av vårt möte att det var en viktig reflektion även för dem. En såg plöts- ligt att alla hennes sociala kontakter bara var till insitutioner i Sverige. Att hon knappt hade några kontakter där hon var hela sig. Något hon sa att hon vill förändra nu när hon såg bilden av relationer. Materialisera relationer Tove Eriksson Integrationsstrateg Ewa Möller Länsstyrelsen Västra Götaland Lottie Skarestedt Österåkers kommun och NUNI, Natio- nella nätverket för ungas inflytande16 Ovisshetskarta Rörelser i system Om tjänstedesign handlar om att förstå behov och utveckla in- satser tillsammans med invånare – så handlar systemdesign om att också få syn på dynamiker och tankemodeller som är i om- lopp i de systemen som insatserna existerar i. 17 Ovisshetskarta För att exemplifiera vad systemdesign handlar om kan vi titta på ett förenklat exempel om familjesamverkan från skolvärl- den. Att samverka mellan hem och skola är viktigt för barnens kunskapsutveckling. Skolpersonal upplever att det är särskilt svårt att samverka med familjer som har migrationsbakgrund, att de inte når inte fram med sin information om barnens skol- gång. De upplever att föräldrarna är ovilliga och tror att de inte bryr sig om sina barn. Det är en tankemodell. Föräldrarna däremot berättar bland annat att man inte riktigt vågar prata med skolpersonalen för att man inte vill vara en belastning eller verka dum. Och SFI, som är deras främsta plats att öva svenska på, beskrivs som en passiv läroplats, där man oftast inte får chansen att öva prata på lektionerna. Många av föräldrarna med lägre skolbakgrund har dessutom blivit ut- skrivna från kursen med hänvisning till för låg språkutveckling och hamnar då i en loop av insatser mellan försörjningsstöd och a-kassa. Så, förenklat sett, så betyder det att – ett: synen på föräldrarna informerar skolpersonalen om hur de bemöter föräldrarna. De förväntar sig att föräldrarna ska delta i samverkan baserat på personalens erfarenheter och blir frustrerade när föräldrarna inte klarar det. Och två: interaktionen mellan föräldrar och skolpersonalen påverkas också av SFIs låga genomströmning. Det här är vad systemdesign handlar om – att öka sin system- förståelse för att kunna utforska vad kan jag som lärare göra i det system jag är en del av och vad kan vi som system göra tillsammans? När vi utmanar de rådande tankemodellerna så minskar vi också risken att fortsätta reproducera problemati- ken som vi står i.18 Ovisshetskarta 2016-2017 Socialdepartementet och SKR 2018 UNHCR 2018 Skolverket och Vaggeryd ”En syl i vädret” var Förnyelselabbets första labb och skapades som en satsning från Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) på uppdrag från Socialdepartemen- tet för att vidareutveckla arbetsformer som konkret stödjer användardriven inno- vation i den sociala barn- och ungdomsvården. Efter avgränsning blev uppdraget att tillsammans med målgruppen ensamkommande barn och unga sammanställa de utmaningar och behov som uppstår i hur de mottas i det svenska samhället. När ett ensamkommande flyktingbarn kommer till Sverige är det ofta efter en väldigt svår resa. Trötta och mentalt oförberedda tar de klivet in i asylproces- sen utan att känna till sina rättigheter. Det är också här, tidigt i processen, som många möten med olika aktörer sker och beslut fattas, ofta livsavgörande såda- na. När barnet inte får stå i centrum i sin egen process skapas det brister i asyl- processen. Ihop med UNHCR har vi skapat ett labb – Child Protection Innovation Lab – där vi har gjort tvärtom: vi har utgått ifrån barnets perspektiv. Tillsammans med ensamkommande barn och flertalet aktörer har vi fokuserat på asylproces- sens två första veckor där vårt övergripande mål har varit att utforska och ta fram idéer på hur mottagandet kan förbättras. Tillsammans med Skolverket och Vaggeryds kommun har vi utforskat hur relationen mellan skolan och ny- anlända familjen bättre kan stöttas. ”I början förstod jag ingenting jag satt i korridoren och visste inte vart jag skulle gå så lärarna fick komma och hämta mig till varje lektion. Jag hade velat veta vem jag hade kunnat ställa frågor till, typ en fadder.”, berät- tar en elev. Med utgångspunkt i de behov som barn, vårdnadshavare och skolpersonal uttrycker, har vi tillsammans utforskat arbetssätt för hur nyanlända barn och familjer kan komma in i det svenska skol- systemet på ett bra sätt. I Österåkers kommun ville man förstå bättre hur vardagen för ny- anlända barn och unga ser ut i deras kommun. Det fanns en tro att mottagandet och integrationen löste sig lite av sig självt i skolan. Förnyelselabbet träffade ca 75 barn i åldrarna 11-18 år. Oavsett ålder be- skrev barnen sin främsta drivkraft att vilja lära sig svenska för att kun- na få vänner i sitt nya sammanhang. Men det visade sig vara svårt. Till- sammans med barnen undersökte vi varför det var svårt. Det visade sig att många nyanlända barn och unga upplevde att de var djupt åtskilda från resten av skolan och därför inte lär inte känna de andra barnen på ett naturligt sätt. 2019 Österåker Översiktskarta labb19 Ovisshetskarta Under våren 2019 fick Förnyelselabbet i uppdrag av socialförvaltningen på Botkyrka kommun att göra ett nulägeslabb om hur omsorgsgivande barns situation ser ut bland nyanlända familjer i Botkyrka. Begreppet om- sorgsgivande betyder att ett barn får ta ett vuxet ansvar för saker som egentligen föräld- rarna har ansvar för, till exempel språk- och kulturförmedling, hushållsarbete, omhänder- tagande av familjemedlemmar och ekono- misk försörjning. Nyanlända barn och föräldrar har starka drivkrafter att lära sig svenska för att få vänner respektive jobb. Barn lär sig svenska snabbare medan föräldrarna ofta hamnar i ett passivt lärande hos SFI. Flera vittnat om att de skrivs ut från SFI på grund av bristande språkutveckling. Pedagogisk personal upplever ofta en svår kontakt med föräld- rarna och känner sig osäkra på om de skapar en likvärdig skol- gång för nyanlända elever. Föräldrarna däremot beskriver att man generellt sett är nöjd med skolan. Många föräldrar känner sig otrygga med det svenska språket och vet inte heller vilket slags deltagande i barnens skolgång som förväntas. Att lära sig det svenska språket är enligt föräldrarna en nyckel till samhället och arbete. Men eftersom många föräldrar skrivs ut från SFI, på grund av bristande framsteg i sin språkutveck- ling, kommer de längre ifrån arbetsmarknaden. Flera föräldrar fastnar i loopar mellan försörjningsstöd och a-kassa och be- skriver en frustration över att inte kunna försörja sig själva. Förnyelselabbet initierade under våren 2020 ett nulägeslabb i syfte att utforska livssituationen för barn och unga med migrationserfarenhet som lever i osäkra boendesituationer. Det är ett tema som gång på gång har synliggjorts för oss under tidigare labb, som bland de vi har träf- fat framförallt har yttrat sig genom en ohållbar trångboddhet och att familjer har flyttats runt mellan kommuner under asyl- och etablerings- processen utan möjlighet att påverka vare sig antalet flyttar eller placeringsort. Med detta labb ville vi fördjupa förståelsen för hur en osäker boendesituation påverkar ens vardagliga liv. 2019 Botkyrka 2019-2020 Degerfors 2020 Malmö 2010-2021 Fagersta Pågående labb om familjesamverkan. Under hösten skalas labbgruppens arbete till hela skolans skolpersonal. Vi utfors- kar hur skala och spridning av insikter och reflektion kan ska- pa möjligheter för att utforska handlingsutrymmen och vidare rörelser i systemen.Next >